Att vara en supporter för Örebro Syrianska är bland det enklaste som finns. Du står vid sidan av, förväntar dig briljerande sambafotboll och håller endast ögon öppna för det som går emot de egna. Man står där isolerad i sin egen lilla värld där man vet precis hur allting ska se ut och fungera. I denna värld existerar inte objektivitet och olika perspektiv på saker och ting. Inte heller finns det plats för en domare som blåser emot de egna.

Det man allt som oftast glömmer är att det finns en värld utanför den där lilla egna; en som ser ut och fungerar på ett helt annat sätt och där ord som objektivitet kanske tom är användbart. Det är denna värld som vi kallar för verkligheten.  Huruvida anhängare av Örebro Syrianska känner till denna värld eller inte låter jag vara osagt, men likväl vill man heller inte vara en del av den. För visst är det ändå lite kul att bara se åt det håll som vinden blåser och glömma resten. Det är ju då man blir kallad ett riktigt fan som verkligen tror på sitt lag och som inte vill höra talas om något sådant som en rättvis förlust.

När det börjar närma sig matchstart så är det sällan någon som väljer att ansluta sig till verkligheten utan man väljer nästan alltid att snöa in sig, bara se ena sidan av myntet och låtsas som att allt annat inte existerar. Men någonstans ligger det också en charm i detta. Att fotbollen betyder så mycket för vissa människor att man helt och hållet ger upp sin trovärdighet och objektiva syn på saker och ting just på grund av att man brinner för någonting så starkt. Och då talar jag naturligtvis om Örebro Syrianska.

Örebro Syrianska är laget jag håller på. Det är ett lag som består av ett härligt gäng pojkar och män som alla försöker dra åt samma håll. Vid sin sida har de oftast ett gäng amatörer och tillika fotbollsfans som står och skriker när det går dåligt men som tyvärr kniper igen och (i bästa fall) småler när det går bra. Men jag har faktiskt en viss förståelse för alla de som kommer ner till matcherna och skriker sig hesa av ilska och sedan går därifrån. Inte för att det är rätt eller för att det bidrar med den extra energi som spelarna ibland behöver, utan för att det ibland kan vara ett rent helvete att hålla Örebro Syrianska varmt om hjärtat. Man slits allt som oftast mellan hopp och förtvivlan och man får sällan någonting gratis.

Varför då utsätta sig själv för denna terror? Jo, för att vi älskar vårt Örebro Syrianska. För att vi vill mot nya höjder och spränga nya gränser. För att vi aldrig nöjer oss med lagom utan alltid vill ha mer.

Sedan 1999 så har Örebro Syrianska avancerat från division sex till division tre i det svenska seriesystemet. Tränare har avverkats i högre takt än tejprullar och begrepp som kontinuitet har sällan varit passande. Trots detta har man ändå lyckats, gång på gång, säsong efter säsong. Förklaringen är egentligen väldigt simpel… Det finns en vilja som genomsyrar föreningen och fansen till att aldrig slå sig till ro och nöja sig med vad som serveras. Det är den viljan som så småningom kommer att ta oss till division två. Det är också den viljan som kommer ta oss till den svenska eliten.

Men glöm aldrig det viktigaste av allt… Vi nöjer oss aldrig.

Mattias Kurt
maj 11, 2009

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *